Jag längtar hem. Hem, det vill säga, Nässjö. Jag ser inte längre Västerås som hemma, speciellt inte då jag trivs så mycket bättre i Nässjö. Sen kan folk få försöka övertyga mig om att jag kommer uppskatta Västerås förr eller senare, hur mycket de vill, för det kommer ändå inte hända! Så som jag känner nu, är Västerås ett avslutat kapitel för min del. Finns liksom ingen mening med att komma tillbaka, jag har ju redan bott här i 9 år, det får räcka. Nej, jag vill uppleva nya saker, förändringar är bra! Där kommer Nässjö in i bilden, mitt hem i minst 3 år framåt. Är övertygad om att det kommer bli mer än 3 år, och inte bara p g a staden.

När det gäller bandyn, är jag verkligen glad att jag fått chansen att spela i IFK Nässjö. En kanonklubb med ett toppengäng, både spelare och ledare inberäknade. Nej, det här laget vill jag inte lämna i första hand. Visst, mitt hjärta kanske är grönvitt, men vill jag komma någonstans, är det IFK som gäller. Dessutom, att gå tillbaka till VSK kommer inte ens komma på tanken förrän de börjar ta tag i saker och gör sig av med vissa personer. Jag vill inte kritisera min modersklubb, men jag tror, precis som flera andra, att det krävs en uppdatering av folket runt omkring innan det laget ens kommer vara i närheten av att ta steget upp i allsvenskan. Där har vi det alltså igen, förändring, en bra sak!

En annan sak, som kanske, på något sätt, går att koppla ihop med det jag tidigare skrivit, är det här med körkort. Nu har folk börjat tjata på att jag ska gå den svindyra kursen man måste gå och börja köra lite. Men så som jag ser det, kommer jag inte ha någon nytta av ett körkort, iallafall inte så länge jag bor i Nässjö, vilket jag planerar att göra ett par år till, (där kom kopplingen).
En bil kommer jag t ex inte ha råd med och vill inte ha heller för den delen, och inom Nässjö kan man ta sig överallt med cykel, och vill man till andra ställen finns det buss eller tåg. Visst skulle det kanske vara skönt att kunna ta sig överallt, utan att vara beroende av en fungerande cykel eller att kollektivtrafiken håller tiderna, men det är egentligen den enda fördelen Iallafall så som jag ser det. Dessutom, om jag skulle ångra mig, är det ju bara att ta det där körkortet närsomhelst sen. Så vad är då meningen med körkort? (Speciellt då jag inte hade tänkt jobba inom något område som kräver körkort).

Aja, det får nog vara allt för idag. Känner mig lite elak efter det jag skrev om VSK, så det är väl bäst jag publicerar innan jag ångrar mig (A) Menmen..

HADE GÖTT!

PS,
Ska förresten försöka skriva här minst en gång i veckan. Inlägg om allt mellan himmel och jord, men skulle tro att det mest blir till att kritisera saker och ting. Men sånt är livet! Fortsätt läsa och kommentera gärna (Y)
DS

Människor är verkligen insnöade. Alla bara förväntar sig att någon annan ska ta hand om problemen. Om världen går under, vems fel är det då? Jo, den enda varelsen som är för smart för sitt eget bästa - människan!

1. Att inte döda - utan värna allt liv
2. Att inte ta det som inte är givet - utan respektera andras ting
3. Att inte ägna sig åt olämplig sexualitet - utan vara omtänksam och ansvarsfull
4. Att inte ljuga - utan att tala sanning
5. Att inte orsaka att andra människor missbrukar droger, eller själv missbruka dem - utan hålla sinnet klart

Låter vettigt...

1. Att inte tala om andras fel - utan vara förstående och medkännande
2. Att inte upphöja sig själv och nervärdera andra - utan övervinna egna brister
3. Att inte undanhålla andlig och materiell hjälp - utan fritt ge när så behövs
4. Att inte hänge mig åt vrede - utan vara överseende
5. Att inte smutskasta "de tre juvelerna" - utan upprätthålla dem

Buddha har talat (Y) Tänk vad världen skulle fungera bra, om alla kunde följa dessa regler.

Jag är så otroligt trött på människor. Själviska, trångsynta, lata, snåla, fega, makt- & pengagalna.. Tror sig vara störst, bäst och vackrast. Nej, människan är verkligen ett bakslag för mänskligheten!

Det finns för lite omtänksamhet, rättvisa och munterhet i världen. Allt handlar bara om att ta för sig, och trampa på dem som inte är lika starka. Om vi istället kunde räcka ut en hand, och hjälpa varandra på vägen, skulle inte allt vara så mycket bättre då? Troligtvis.. Om det bara var fler som ville inse det!

Jag har upptäckt att det finns för mycket saker jag vill göra här i livet, speciellt när jag vill göra allt medan jag fortfarande är ”ung”.

Efter gymnasiet till exempel, vill jag otroligt gärna åka till England som Au pair. Helst i Brighton eller någon liten håla, men Skottland skulle inte sitta fel det heller. När man sen jobbat klart, skulle jag lugnt kunna tänka mig att bo kvar där en tid och kanske till och med plugga där.

Men det här lär isåfall bli året jag fyller 20 eller 21, då jag gärna inte vill åka samma år jag tar studenten. Jag menar, 3 års intensiv bandyträning skulle kännas ganska bortkastat i så fall.

Efter England, kanske jag då har utbildat mig till något spännande. Om jag känner mig själv rätt, antagligen något som har med människor att göra. Jag vet att jag vill jobba med människor, speciellt barn, men samtidigt vet jag inte på vilket sätt. Jag vill liksom inte sluta som en tråkig och tjurig dagisfröken eller liknande.

Jag vet vad jag vill göra. Jag vill till Afrika och jobba som volontär. Kanske vara med att bygga upp en by, lära ut engelska eller något annat. Det är något jag verkligen skulle vilja göra. Jag funderar redan nu på att göra något åt det hållet som mitt projektarbete i trean, men jag får se.

Just nu funderar jag även på att ställa upp som världsförälder. Jag menar, 100 kr i månaden är inte speciellt mycket pengar för mig, även om jag kan klassas som en fattig student för tillfället. Tänk vad en familj i Afrika kan göra för de pengarna. De kan låta barnen gå i skolan, kunna köpa ordentlig mat m.m. Så jag tror nog jag ska göra det, eller, först måste jag övertala mamma, men det ska nog gå.

En annan sak jag vill göra här i livet, är att åka till Japan, med Ellen vill säga. Suttit och tittat på Top Model nu när de varit i Tokyo, och har blivit förälskad i stället, i människorna och i språket. Att man sen suttit och glott på anime hela sommaren, ger mig bara fler anledningar att åka dit. Så det är ett måste!

Jag vill åka till Burma eller något annat buddhistiskt land, och kanske bo i ett kloster, om de tillåter tjejer att göra det vill säga. Det skulle vara en upplevelse, att få leva som en ”äkta” buddhist. Att verkligen få studera Buddhas lära på riktigt och så. Det skulle vara riktigt häftigt.

Sen har jag ju såklart den här lilla oseriösa, men ändå inte, grejen som jag och Ellen vill göra. Vilket är att flytta till Jamaica och öppna kafé Invalido. Men vi får se hur det blir med det. Kanske kan ta det när vi är pensionärer sen.

Så då är frågan, när ska jag hinna jobba på ”riktigt” och med vad? Bli volontär är ju frivilligt och därför lär man inte tjäna särskilt mycket, om ens något. En resa till Japan är knappast billig, så det är bara att börja spara. Om man bor i ett buddhistiskt kloster däremot, det kan ju inte bli särskilt dyrt.

Sen är det ju då det här med vad man ska bli. Jag måste erkänna att jobb på dagis eller en förskola faktiskt lockar. När jag nu tittar ut genom fönstret på barnen som leker utanför, kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt sommarjobb och inse att jag faktiskt hade otroligt kul samtidigt som jag trivdes väldigt bra. Men som sagt, jag vill inte sitta fast på ett dagis resten av mitt liv.

Så för tillfället ångrar jag mig lite att jag inte valde omvårdnad istället för samhäll, eftersom jag vet att jag verkligen vill jobba med människor. Men samtidigt var det nog ändå bra att ta samhäll, eftersom det är så utsträckt och brett. Så efter studenten har jag ju faktiskt chansen att utbilda mig till i princip vad som helst, även yrken som har med människor att göra. Sen har jag ju faktiskt tre år på mig att fundera vad jag verkligen vill bli när jag ”blir stor”.
Så det kanske är säkrast att bara lägga det här med jobbfunderingar på is ett tag, och istället ta ett steg i taget och försöka testa på olika jobb under somrarna. Jo, så ska jag nog göra till en början.

BLOGGKOLL

Följ min blogg med bloggkoll

Hur besatt kan man egentligen bli av en tv-serie?
Jo, tillräckligt för att bli deprimerad när man får reda på att det inte kommer spelas in fler avsnitt.

Efter att ha sett två säsonger av en serien Sugar Rush, som dessutom slutar perfekt för att kunna fortsättas ännu en säsong, letar man såklart upp den officiella hemsidan. Där blir man helt förkrossad då man läser att tv-bolaget inte vill göra en tredje och en fjärde säsong, p g a ett för tajt schema samt att Big Brother tar upp för mycket tid. HALLÅ!? Big Brother? Vart är världen på väg...?

En serie som har fått massor med priser, och är älskad av både tittare och kritiker. Gaah, vad trött jag blir. Äntligen hittade man en serie som man verkligen fastnade för, och känner att man helt klart skulle kunna följa ett par säsonger till.. Men nej, då ska den läggas ned, p g a att fucking Big Brother inte får tillräckligt med tid i rutan.

Nu låter jag antagligen som världen soffpotatis, som anser att teven är livet. Men så är det inte, utan faktiskt så tittar jag knappt på tv längre. Det finns ett par serier jag följer, och visst blir jag lite putt om jag missar ett avsnitt. Men samtidigt är inte det hela världen.

Det är bara Sugar Rush jag verkligen fastnat för, och då menar jag FASTNAT! Varför vet jag inte riktigt.. Den är annorlunda, det säger jag ingenting om. Att de pratar underbar brittisk engelska, är verkligen ett stort plus. Men det är nog just det att handlingen inte är som i alla andra serier. Det är något nytt, något vågat och samtidigt väldigt komiskt. Den liknar Skins, men ändå inte. I det stora hela är Sugar Rush faktiskt mycket bättre.

Det jag vill säga är iallafall:
BLÄÄ för Channel 4 som sätter BB framför en kanonserie!

Min senaste upptäckt...

Skräckfilm är överskattat!

Här startar man en film som förväntas skrämma livet ur en. Men vad får man, jo, en förutsägbar film där man vet precis vad som kommer hända i varenda scen, och där mördaren, som alltid ska se så läskig ut som möjlig, alltid får tag på sina offer. Offren som dessutom oftast springer rätt i famnen på honom.

Igår tittade jag på två s k rysare, "Frontiers" och "The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning". Två filmer i samma stuk som "SAW" och "Hostel".

Den första handlade om en nazistfamilj i Frankrike år 1943. De drev ett motell och slaktade i stort sett alla som kom i dit. De gjorde som med grisarna.. Hängde upp människorna i krokar upp och ner, för att tömma dem på blod. Sedan saltade och torkade de dem, för att senare bjuda på middag. Den här filmen hade även varningstext som varnade för starka och motbjudande scener, och var inget för de känsliga. Hmm.. Visst blir man äcklad, men det finns värre filmer.

Film nummer två då. Ännu en psychofamilj, denna gången i Texas. De får ta på ett par förbipasserande människor, som de torterar och dödar för att sedan äta dem. Gubben i familjen påstår hela tiden att "Nu behöver vi aldrig gå hungriga igen!". Jaja, så kan man ju också se på saken :S Själva motorsågsmannen, eller Thomas som han heter, är riktigt mysig. Han tar sina offers ansikten, och sätter på sig dem som en mask. Mycket fiffigt av honom (Y)

Den här typen av filmer handlar bara om en sak. Människor ska bli så äcklade som möjligt. Det ska vara massor med blod och massor med tortyr. Ibland händer det att en person klarar sig, men annars är det nästan alltid som mördaren vinner.

Så nu har jag en fråga. Förväntar man sig att folk ska bli rädda av såna filmer, t ex då filmer som "SAW", "Hostel", "The Hills Have Eyes" och "Motorsågsmassakern"? Själv blir jag bara äcklad, då jag har väldigt svårt för personer som sågar av sina egna fötter eller knipsar av hälsenorna på andra.

Än så länge har jag aldrig sett än skräckis som verkligen har skrämt mig, och då har jag ändå sett bra många s k rysare. Jag har som sagt blivit äcklad. Jag har även skrattat mig igenom ett antal filmer. Jag har tänkt: "Vad fan är det här för något?". Men jag har aldrig blivit rädd.

Så är det då mig det är fel på, är jag helt avtrubbad när det gäller skräckfilmer, eller är det så att filmerna helt enkelt är överskattade?

Jag vill skriva något, men jag vet inte vad. Med skriva menar jag inte här i bloggen, utan jag vill verkligen skriva något, på riktigt ni vet. När jag tänker efter, så har jag faktiskt en väldig fantasi. Jag kommer på mig själv med att sitta och fantisera ihop alla möjliga vardagliga scener. Varför kan jag då inte bara ta ett par av dom, och sätta ihop till något? Jo, för att när det väl gäller, har jag ingen fantasi över huvud taget. Den är som bortblåst.

Det senaste året har jag insett att jag verkligen älskar att skriva. (En av anledningarna till att jag skaffade blogg från första början). Vad jag skriver, det spelar mig egentligen ingen roll.. Det blir oftast bara det första som dyker upp i huvudet. Sen om det är intressant eller inte, det bryr jag mig inte det minsta om, som ni kanske märkt, (iallafall ni som läste min blogg.se).

Nej, nu ska nog göra ännu ett försök att verkligen skriva något, (har försökt ett antal gånger tidigare), något vettigt som folk kanske till och med blir sugna på att läsa. Om jag lyckas, lovar jag att lägga ut det här. Eller, det beror väl lite på vad det blir kanske :P haha.. Aja, nu ska jag nog ta och fundera lite. Har ju inte direkt något bättre för mig.

Oh the leaves are falling from the trees
And the snow is coming, don’t you know?
But I’ll still remember which way to go
I’m on the road, the road to home

Oh the sound is fading in my ears
And I can’t believe I’ve lasted all these years
But I’ll still remember which way to go
I’m on the road, the road to home

Oh the light is fading all the time
And this life I’m in it seems to pass me by
But I’ll still remember which way to go
I’m on the road, the road to home

Now I must say good bye
Keep telling myself “now don’t you cry”
But I’m here where I belong
I’ll see you soon, it won’t be long
I’ll see you soon, it won’t be long
I’ll see you soon, it won’t be long

ångest. ångest. ångest. ångest. ångest. ångest.
Livrädd för att flytta!
längtar. längtar. längtar. längtar. längtar. längtar.
Vill flytta nu!

Jag tänkte ta tillbaka, eller ändra, en sak jag sagt/skrivit. Känns inge vidare när jag ännu en gång klassar mig själv som hycklare. Så här kommer det..

Även den människan som förstört mitt liv ett antal gånger, har rätt att leva. Dock borde den människan inte få leva på något annat sätt, än i en tvångströja, inspärrad på psyk.

Så, då var det sagt! Nu känner jag mig genast bättre (Y)

"USA styr världen.. men vem styr USA?"

Tänkte passa på att klaga lite på mitt absoluta favoritland, (känn ironin i luften), USA, och det kommer definitivt inte vara sista gången.

Som de flesta kanske vet vid det här laget, lever jag för regeln, "alla har rätt till att leva". Vilket för mig betyder att hur många man än skjutit, våldtagit eller slagit ihjäl, så har man fortfarande rätten att leva kvar. Så när jag nu kommit in på det spåret, kom jag såklart att tänka på dödsstraffen, som dock inte bara gäller i USA, men är som sagt inte så förtjust i det landet, så vafan..

Jag läste nyss en bok som handlade om en 17-årig kille i just USA, som utförde (?) en massaker i sin skola. Han tog fram en AK 47a, (måste nämna att det inte var planerat), och började sikta på och skjuta ner sina vänner. Efteråt i en rättegång, erkände han sig skyldig. Han skulle sen ha ännu en rättegång, för att bestämma vilket straff han skulle få. Juryn kom fram tillett beslut, och gav honom dödsstraff.

Jag menar, hur kan man ens tänka tanken att ge en 17-åring dödsstraff? Det är ju precis samma sak som vad han gjorde när han sköt ihjäl sina vänner, mord. Varför ska man bestraffa våld med våld? Visst han hade ihjäl människor, men att då döda ännu en människa.. Jag förstår inte hur det gör saken bättre!? :S

Han förtjänade inte att dö. Han var 17 år. Ingen förtjänar att dö när man är så ung, inte om man är äldre heller för den delen, vad man än har ställt till med.

Nu ska ni bara ha klart för er, att jag sitter inte och försvarar det han eller någon annan, så att säga, brottsling gjort. Utan jag försöker bara påpeka att dödsstraff är lika meningslöst som att mjölka en död ko, (tacka "2½ Men" för den kommentaren).

För det första, förstår jag inte skillnaden på ett s.k mord och dödsstraff. Det är precis samma sak för mig, bara det att dödsstraff beslutats av en jury.
För det andra.. Jag skulle nog hellre ta ett dödsstraff, än att sitta instängd i en liten cell, resten av mitt liv. Spciellt om det gäller en cell i USA.

Är det inte bättre att brottslingen då får sitta inspärrad i en cell och tänka över det han gjort? Är inte det mer plågsamt för en person, än att dö? Så skulle iallafall jag känna. Att sitta inspärrad resten av sitt liv, att aldrig få känna sig fri... Nej, då tar jag nog hellre det där dödsstraffet.

Det jag ville komma fram till, är att dödsstraffen är omänskligt och grymt och kan i vissa fall gynna brottslingen. Nej, USA, (och de andra länderna med dödsstraff), det kanske börjar bli dags att tänka om!?

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.manskligarattigheter.gov.se/dynamaster/image_archive/cache/020522_8557_98_150x270.jpg&imgrefurl=http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/%3Faction%3Dpod_show%26id%3D15%26module_instance%3D3&h=199&w=150&sz=28&hl=sv&start=5&tbnid=IX6SMwRWm7YtrM:&tbnh=104&tbnw=78&prev=/images%3Fq%3Dd%25C3%25B6dsstraff%26gbv%3D2%26hl%3Dsv

LIVET ÄR UNDERBART!

Träning idag. Sprang 3.75 km utan bricanylen och utan att känna av astman :D Är så otroligt glad! Astman har inte varit framme under två träningar i rad nu, också de träningar jag sprungit som mest på. Det är första gången på flera år :D Så underbart. Om det här håller i sig, finns det absolut ingenting som kan stoppa mig i höst!

På onsdag ska jag och Tessan, och antagligen Sandra och Carin, ge oss på 5an för första gången på något år.. Tror verkligen att jag kan fixa det (Y) För tillfället känns det som att jag skulle kunna klara allt :D

Frågan är hur astman helt plötsligt gått över på min sida!? Är det jag som äntligen lyckats koppla bort den, omedvetet, men ändå? Eller har jag bara hitta rätt tankesätt när jag springer? Både och skulle jag tro :) Huvudsaken är att det iallafall verkar fungera! :D

Funderar på om man ska testa på meditation. Där lär man sig, om jag fattat rätt, att koppla bort tankar och olika delar av kroppen. Hur skönt skulle inte det vara att kunna då ;) Nej, ska fundera vidare på den saken. Kan nog ha nytta av att kunna sånt!

Eftersom jag bojkottat min blogg.se, kände jag att jag behövde ett nytt ställe att skriva ner mina tankar.. Därför kom jag på den halvsmarta idén om att skaffa mig ännu en blogg, men endast för min "filosofiska" sida. Eftersom jag tänker alldeles för mycket, på allt mellan himmel och jord, och jag inte vill att mitt huvud ska sprängas, skapade jag "Sovrumsfilosofi". Passande, eftersom jag oftast ligger och funderar på saker och ting innan jag somnar..

Tänker fortfarande skriva i min andra, "Nittiotvaan".. Men som sagt, där är det Dagarna det handlar om, här är det Tankarna!

Blir inget mer skrivande idag.. Ska upp tidigt imorn. Men titta in när ni känner för't :)