Skitliv...

Ignorance is my new best friend

What's the point with homework if you just spent a whole day in school?

Nu sitter jag här igen. Känner att jag har haft mycket på hjärtat de senaste dagarna och behöver få ur mig lite frustration och känslor.

Idag är det dock den ångest jag känner inför skolan och allt som kretsar runt omkring den. Eller ja, nu är egentligen inte skolan i sig, utan själva pluggandet. Skoltrött har jag varit sedan vårterminen i åttan, vilket säger en hel del, men nu är det nära bristningsgränsen. Det är antagligen något som saknas hos mig, som gör att jag helt enkelt inte är gjord för skolan. Jag vill helt enkelt inte plugga. Jag känner mig varken motiverad eller intresserad av att läsa om de saker lärarna tycker jag ska läsa om. Varför ska jag göra det?

Om skolan endast hade krävt saker av mig under tiden jag faktiskt befinner mig i skolan, hade jag antagligen inte klagat. Men nu är skolan som ett heltidsjobb, som du inte ens slipper undan när du kommer hem. Vad är det om?

I varje kurs får man ett betyg på i stort sett allt man gör. Har man gjort bra ifrån sig, får man ett bra betyg, har man gjort mindre bra ifrån sig, får man ett sämre betyg. Logiskt, eller hur?

Nej, faktiskt inte det minsta logiskt. Så som jag ser på saken, får jag ett högt betyg om jag orkat, velat plugga eller helt enkelt varit intresserad av ämnet. Om jag däremot inte känner för att sitta med näsan begravd i en skolbok på fritiden eller lägga ner tid på att läsa inför ett prov hemma, får jag automatiskt ett sämre betyg. Genomtänkt? Inte direkt...

Jag vill inte plugga, därför pluggar jag inte. Det, om något, är logiskt.

Jag pluggar inte, vilket leder till att jag får ett dåligt betyg, vilket i sin tur leder till att jag blir arg på mig själv. Självdestruktivitet eller en ond cirkel, välj själva.

Nej, jag är verkligen inte gjord för skolan. När jag tänker på att jag har 1.5 år kvar, får jag genast ångest och funderar på om jag verkligen kommer klara det. En fånig tanke egentligen, då jag redan slösat bort 10.5 år i skolan och överlevt, vad är då 1.5 år... Men trots det känns det riktigt tungt. Det enda som driver mig till att ens gå till skolan, är tanken på att inte ha någon framtid om jag skulle stanna hemma. Ja, vännerna är väl en anledningen det med, men om man nu håller sig till själva pluggandet.

När folk pratar om alla utbildningar de ska gå efter gymnasiet, eller vilka universitet de kan tänka sig att gå på, blir jag nästan deprimerad. Själv skulle jag inte klara av det, det är jag helt säker på. Det bästa vore kanske att läsa vidare så fort som möjligt, för att inte riskera att det aldrig blir av, men bara tanken ger mig inget annat än ångest. Tolv år i en skolbänk borde vara mer än tillräckligt för att en person ska klara av att leva resten av sitt liv.

Nu har jag egentligen nått den punkten där jag borde lova mig själv att ta mig i kragen och satsa på plugget, men nej, jag fungerar inte så. Jag pluggar inte ens när jag vet att jag måste. Det har jag inte gjort på flera år. Ändå fortsätter jag ställa oerhört höga krav på mig själv och blir sedan besviken och arg för att jag inte klarar dem. Är det någon mer än jag som er den felande länken här? Jag kan avlägga hur många löften som helst, men jag vet att jag aldrig kommer hålla dem. Plugga är helt enkelt inte min grej, så är det bara. Varför plugga när jag kan göra annat?

Nej, om man ändå vore ett musikalisk geni eller hade en skådespelartalang som platsade i Hollywood, då hade jag hoppat av skolan för längesen. Men som det är nu, får jag väl helt enkelt bita ihop och se till att överleva mina 1.5 år så att jag därefter kan ta igen alla missade år med ett rent samvete. Leva livet och förhoppningsvis ha nytta av de saker jag fått lära mig i skolan, trots att jag idag anser att många av dem är totalt meningslösa. Tills dess får jag väl se till att leva livet på loven och försöka komma fram till vad det är jag egentligen är gjord för. Det är ju en typ av kompromiss...

Nej, nu ska jag trots allt tvinga mig att plugga, något jag inte lyckats med alls den senaste veckan, men vem vet, mirakel har skett förr...

Livet, allt vi har?

Jag ska säga det rätt ut:

MITT LIV ÄR TRÅKIGT!

Nu tänker ni att jag antingen är självmordsbenägen eller bara allmänt trög som inte insett det tidigare, men ack så fel ni har. Har nyligen läst The Dirt, det vill säga, historien om Mötley Crüe och den första tanke som slog var just det, mitt liv är tråkigt.

Nu säger inte jag att jag planerar att börja med droger, supa skallen av mig dagligen, ha sex med allt på två ben eller klå upp folk hejvilt, nej, ledsen att göra er besvikna. Det är inget av det som lockar mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i alkohol, droger skulle aldrig falla mig in, (kanske röker jag på när jag, 90 år, ligger på min dödsbädd i plågor, men det hör inte hit)... I varje fall, det är de sakerna som lockar mig. Det som lockar mig är själva spontaniteten och alla de impulsiva idéer de får för sig. Än en gång, ja, i Mötley Crües fall beror det till största delen på droger och alkohol, men nu är det ju välkänt att man kan vara spontan även om man inte är påtänd. Däremot, springa efter ett tåg och hoppa på det, för att minuterna senare kasta sig av det och slå halvt ihjäl sig, kanske inte är det bästa alternativet, men det skulle jag ändå vara för feg för att göra i vilket fall.

Jag känner att jag börjar glida ifrån ämnet...

För stunden består mitt liv av tre saker... vid närmare eftertanke är det nog 4, kanske till och med 5 eller 6... Iallafall, sömn, skola, bandy, (dator, musik, böcker). Om och om igen, aldrig något nytt, alltid samma vanliga mönster. Jag kan ligga framför datorn, trumma med fingrarna, tänka över allt jag skulle behöva eller helt enkelt vill göra, för att sedan helt sakna motivation till att göra något annat än att just ligga där och trumma med fingrarna. Innan nyår, var vid sådan tillfällen, animen en lösning för att fördriva tid. Nu har jag dock inte kollat på en enda serie sedan dess, och trots det, har jag inte fått abstinens. Oroväckande skulle jag vilja påstå.

Jag kunde även använda mig av skrivandet för att få tiden att gå. Två existerande projekt, men för stunden, står det helt still. Skrivkrampen har tagit över och motivationen har försvunnit även från det som jag älskar så mycket.

Igår låg jag och läste The Dirt hela dagen, bara för att jag inte kunde motivera mig själv till att göra de andra sakerna jag egentligen hade velat eller behövt göra. Jag kände att jag inte kunde ligga i sängen och göra ingenting, det skulle ju kännas alldeles för meningslöst, så varför inte läsa en bok?

När frasen...

"Seriöst, jag skulle kunna hoppa från balkongen bara för att det ska hända något:"

..har undsluppit mina läppar, har rastlösheten stigit till en helt ny nivå. Nu skulle det dock aldrig falla mig in att hoppa från en balkong, jag menar, jag får svindel av att stå på en plint och min höjdrädsla är inget jag är villig att känna av.

Mitt liv är för stunden oerhört monotont och jag skulle inte tacka nej till lite spontana idéer och förslag från min sida, men tyvärr är jag alldeles för lat och feg för att ens ge mig in i den branschen. Personen som kan sitta i timtal och fundera på hur hon ska formulera sin Facebook-status eller ett sms på bästa möjliga sätt. Spontan är för tillfället, så långt ifrån mig som man bara kan komma. Saken är dock den, att jag inte känner för att göra något heller. Det är egentligen där mitt stora problem ligger. Jag känner inte för att göra något, därav, finns inte motivationen, vilket i sin tur leder till att jag blir uttråkad och rastlös. En ond cirkel skulle man kanske kunna kalla det eller bara en period av ovilja gentemot allt. Mitt bästa alternativ är, som jag ser på saken, att vänta ut det och hoppas att den där lilla gnistan kommer tillbaka. Gnistan som vänder upp och ner på min värld och får mig att än en gång rycka upp mig, ta tag i saker och iallafall försöka leva till fullo.

Hade jag hamnat i en liknande period för 3-4 år sedan, vet jag precis vad jag skulle ha gjort för att något skulle hända. Jag hade letat upp någon småsak som jag ansåg var skit, deppat ihop totalt och sedan gått runt som världens pessimist och tyckt synd om mig själv. Det var jag för ett par år sedan, men inte längre. Idag har jag en helt annan syn på saker och ting, medan jag inte tillåtit mig själv att deppa ihop eller tänka negativt sedan två år tillbaka. Jag har egentligen inget och klaga på, (förutom hur tråkigt mitt liv är, tydligen), så varför vara negativ?

Jag älskar att se saker från den ljusa sidan, att ha en positiv syn på livet och vara allmänt optimistiskt gällande det mesta. Och visst, jag klagar och jag tjurar över småsaker, men jag är inte mer än mänsklig och svensk uppe på det. Det här liksom till. Men jämfört med den personen jag var för ca 2 år sedan, är jag en riktig livsnjutare och optimist. Samtidigt, om jag inte klagade på något, skulle jag vara en oerhört tråkig människa. Det är så jag ser på saken.

Nu är frågan, har jag kommit fram till något vettigt med det här inlägget?

Antagligen inte, men trots det, tänker jag inte ens ge mig in på att läsa igenom det jag skrivit. Det är bättre att bara publicera och låta det vara. För stunden är mitt liv tråkigt och enformigt. Jag är omotiverad och allmänt lat. Men allt som har en bra början, har ett bra slut.

Under tiden jag skrivit, har jag dock insett en sak. En av de anledningar till att allt är som det är, beror på skolan. Jag har aldrig varit mer skoltrött. Egentligen är det dock inte skolan i sig, utan plugget, lektionerna och allt tjat om att man ska vara så duktig och uppmärksam som möjligt, för att sedan få ett betyg stämplat i pannan. Ett betyg som egentligen inte visar något annat än om du varit just duktig och uppmärksam eller helt enkelt lat och ointresserad. Vem kom på den briljanta idéen? Jag är så trött på skolan så det finns inte. Ett och ett halv år kvar, sedan kan jag göra precis vad jag vill. Så medan de flesta andra, av vad jag hört, planerar att fortsätta slösa bort sitt liv på skolan, tänker jag själv se till att leva. Dagens samhälle säger att man måste ha en bra utbildning för att komma någonstans och därefter kommer även pressen. Men om jag inte vill komma någonstans? Tänk om jag bara vill leva mitt liv, göra allt jag vill och sedan dö lycklig? Behöver jag en utbildning för att leva mitt liv? Nej, jag tror inte det.

Nej, jag har aldrig riktig sett tjusningen med att utbilda sig inom ett viss yrke. Det innebär att man i stort sett är fastlåst i den karriären fram tills dagen pensionen står för dörren. Nej tack! Själv vill jag prova på alla möjliga jobb, alla möjliga länder och kulturer, för att sedan, förr eller senare, kanske hitta det som känns rätt för just mig. Om det nu är när jag är 25 eller när jag är 55, det spelar ingen roll för min del. Huvudsaken är, att jag inte tänker slösa bort ännu fler värdefulla år i skolbänken, när jag kan gå livets hårda skola och ta reda på vad jag vill på det sättet.

Livet är ganska patetiskt egentligen. Hur många människor har egentligen möjlighet att följa sina drömma och göra allt de vill göra? Inte många på det här jordklotet skulle jag vilja påstå. Allt handlar om pengar, girighet, ära och makt. Drömmar har för längesedan förlorat all sin kraft och idag är de dessutom oftast för dyra. Pengar, det var nog ett av människans dummaste påhitt. Det enda pengar någonsin gjort, är att ställa till problem, leda till konflikter av olika slag och storlek, vara i vägen och leda till depressioner och olycka. Varje dag tänker man tanken, att, om man ändå hade pengar, då skulle jag göra det och det, åka dit och dit eller köpa det och det. Samtidigt finns det de som lever på under en dollar per dag och skulle ge sitt liv för att leva det liv vi lever här. Och nu ger jag mig själv skuldkänslor...

Människor har då aldrig varit mina favoriter. Vi är alldeles för självupptagna och giriga för att ens kasta en blick åt någon annans håll, om det inte gynnar oss själva så att säga. Nej, världen vi lever i är allt annat än bra och rättvis. Människor svälter i Afrika, medan feta amerikanare sitter och gnäller över att deras hamburgare var lite flottig. Jag hatar mänskligheten!

Hur kan det vara såna stora kontraster när vi lever i samma värld? Finns det en gud med oerhört sjuk humor och med en låda hyckleri uppkörd i arslet, som sitter och skrattar åt oss medan han skickar iväg flodvåg på flodvåg, jordbävning på jordbävning, just för att se hur vi ska ta oss ur situationen utan att själva åka dit? Kanske det... Känns tryggt att veta att denne gud, isåfall går emot sina egna budord, "Du skall icke dräpa" var det va?

Nej, religion, pengar och människor borde förbjudas. Världen skulle vara en så mycket bättre plats utan dem.

Jag skäms för mitt eget släkte, tror ni att en elefant någonsin skämts över sitt släkte?

Världen kommer aldrig bli en bra plats. Det spelar ingen roll vilket parti man röstar på, vad man gör för miljön eller hur mycket bistånd man skänker till fattigare länder. Det har redan gått alldeles för långt och vi kommer inom en relativt snar framtid förgöra oss själva. Jag verkligen känner hur det lilla hopp för mänskligheten jag fortfarande bär med mig, försöker slita sig loss och självantända. Hoppet är det sista som lämna människan säger man, men jag börjar tvivla. Det sista som lämnar människan är livet, vilket även är det vi, vid samma tillfälle, kommer inse var allt vi hade från första början.

Okej, ett meterlångt inlägg som började med mitt egna tråkiga liv och ledde till min önskan om mänsklig utrotning. Jag slutar aldrig att förundras över mig själv. Men nu är det dock över. Jag har fått ur mig det mesta av det jag hade på hjärtat. Det enda jag trots alla mina klagomål och predikningar, har att tillägga är:

JAG ÄLSKAR MITT MENINGSLÖSA LIV. HUR ÄR DITT LIV?

Jag längtar hem. Hem, det vill säga, Nässjö. Jag ser inte längre Västerås som hemma, speciellt inte då jag trivs så mycket bättre i Nässjö. Sen kan folk få försöka övertyga mig om att jag kommer uppskatta Västerås förr eller senare, hur mycket de vill, för det kommer ändå inte hända! Så som jag känner nu, är Västerås ett avslutat kapitel för min del. Finns liksom ingen mening med att komma tillbaka, jag har ju redan bott här i 9 år, det får räcka. Nej, jag vill uppleva nya saker, förändringar är bra! Där kommer Nässjö in i bilden, mitt hem i minst 3 år framåt. Är övertygad om att det kommer bli mer än 3 år, och inte bara p g a staden.

När det gäller bandyn, är jag verkligen glad att jag fått chansen att spela i IFK Nässjö. En kanonklubb med ett toppengäng, både spelare och ledare inberäknade. Nej, det här laget vill jag inte lämna i första hand. Visst, mitt hjärta kanske är grönvitt, men vill jag komma någonstans, är det IFK som gäller. Dessutom, att gå tillbaka till VSK kommer inte ens komma på tanken förrän de börjar ta tag i saker och gör sig av med vissa personer. Jag vill inte kritisera min modersklubb, men jag tror, precis som flera andra, att det krävs en uppdatering av folket runt omkring innan det laget ens kommer vara i närheten av att ta steget upp i allsvenskan. Där har vi det alltså igen, förändring, en bra sak!

En annan sak, som kanske, på något sätt, går att koppla ihop med det jag tidigare skrivit, är det här med körkort. Nu har folk börjat tjata på att jag ska gå den svindyra kursen man måste gå och börja köra lite. Men så som jag ser det, kommer jag inte ha någon nytta av ett körkort, iallafall inte så länge jag bor i Nässjö, vilket jag planerar att göra ett par år till, (där kom kopplingen).
En bil kommer jag t ex inte ha råd med och vill inte ha heller för den delen, och inom Nässjö kan man ta sig överallt med cykel, och vill man till andra ställen finns det buss eller tåg. Visst skulle det kanske vara skönt att kunna ta sig överallt, utan att vara beroende av en fungerande cykel eller att kollektivtrafiken håller tiderna, men det är egentligen den enda fördelen Iallafall så som jag ser det. Dessutom, om jag skulle ångra mig, är det ju bara att ta det där körkortet närsomhelst sen. Så vad är då meningen med körkort? (Speciellt då jag inte hade tänkt jobba inom något område som kräver körkort).

Aja, det får nog vara allt för idag. Känner mig lite elak efter det jag skrev om VSK, så det är väl bäst jag publicerar innan jag ångrar mig (A) Menmen..

HADE GÖTT!

PS,
Ska förresten försöka skriva här minst en gång i veckan. Inlägg om allt mellan himmel och jord, men skulle tro att det mest blir till att kritisera saker och ting. Men sånt är livet! Fortsätt läsa och kommentera gärna (Y)
DS

Människor är verkligen insnöade. Alla bara förväntar sig att någon annan ska ta hand om problemen. Om världen går under, vems fel är det då? Jo, den enda varelsen som är för smart för sitt eget bästa - människan!

1. Att inte döda - utan värna allt liv
2. Att inte ta det som inte är givet - utan respektera andras ting
3. Att inte ägna sig åt olämplig sexualitet - utan vara omtänksam och ansvarsfull
4. Att inte ljuga - utan att tala sanning
5. Att inte orsaka att andra människor missbrukar droger, eller själv missbruka dem - utan hålla sinnet klart

Låter vettigt...

1. Att inte tala om andras fel - utan vara förstående och medkännande
2. Att inte upphöja sig själv och nervärdera andra - utan övervinna egna brister
3. Att inte undanhålla andlig och materiell hjälp - utan fritt ge när så behövs
4. Att inte hänge mig åt vrede - utan vara överseende
5. Att inte smutskasta "de tre juvelerna" - utan upprätthålla dem

Buddha har talat (Y) Tänk vad världen skulle fungera bra, om alla kunde följa dessa regler.

Jag är så otroligt trött på människor. Själviska, trångsynta, lata, snåla, fega, makt- & pengagalna.. Tror sig vara störst, bäst och vackrast. Nej, människan är verkligen ett bakslag för mänskligheten!

Det finns för lite omtänksamhet, rättvisa och munterhet i världen. Allt handlar bara om att ta för sig, och trampa på dem som inte är lika starka. Om vi istället kunde räcka ut en hand, och hjälpa varandra på vägen, skulle inte allt vara så mycket bättre då? Troligtvis.. Om det bara var fler som ville inse det!

Jag har upptäckt att det finns för mycket saker jag vill göra här i livet, speciellt när jag vill göra allt medan jag fortfarande är ”ung”.

Efter gymnasiet till exempel, vill jag otroligt gärna åka till England som Au pair. Helst i Brighton eller någon liten håla, men Skottland skulle inte sitta fel det heller. När man sen jobbat klart, skulle jag lugnt kunna tänka mig att bo kvar där en tid och kanske till och med plugga där.

Men det här lär isåfall bli året jag fyller 20 eller 21, då jag gärna inte vill åka samma år jag tar studenten. Jag menar, 3 års intensiv bandyträning skulle kännas ganska bortkastat i så fall.

Efter England, kanske jag då har utbildat mig till något spännande. Om jag känner mig själv rätt, antagligen något som har med människor att göra. Jag vet att jag vill jobba med människor, speciellt barn, men samtidigt vet jag inte på vilket sätt. Jag vill liksom inte sluta som en tråkig och tjurig dagisfröken eller liknande.

Jag vet vad jag vill göra. Jag vill till Afrika och jobba som volontär. Kanske vara med att bygga upp en by, lära ut engelska eller något annat. Det är något jag verkligen skulle vilja göra. Jag funderar redan nu på att göra något åt det hållet som mitt projektarbete i trean, men jag får se.

Just nu funderar jag även på att ställa upp som världsförälder. Jag menar, 100 kr i månaden är inte speciellt mycket pengar för mig, även om jag kan klassas som en fattig student för tillfället. Tänk vad en familj i Afrika kan göra för de pengarna. De kan låta barnen gå i skolan, kunna köpa ordentlig mat m.m. Så jag tror nog jag ska göra det, eller, först måste jag övertala mamma, men det ska nog gå.

En annan sak jag vill göra här i livet, är att åka till Japan, med Ellen vill säga. Suttit och tittat på Top Model nu när de varit i Tokyo, och har blivit förälskad i stället, i människorna och i språket. Att man sen suttit och glott på anime hela sommaren, ger mig bara fler anledningar att åka dit. Så det är ett måste!

Jag vill åka till Burma eller något annat buddhistiskt land, och kanske bo i ett kloster, om de tillåter tjejer att göra det vill säga. Det skulle vara en upplevelse, att få leva som en ”äkta” buddhist. Att verkligen få studera Buddhas lära på riktigt och så. Det skulle vara riktigt häftigt.

Sen har jag ju såklart den här lilla oseriösa, men ändå inte, grejen som jag och Ellen vill göra. Vilket är att flytta till Jamaica och öppna kafé Invalido. Men vi får se hur det blir med det. Kanske kan ta det när vi är pensionärer sen.

Så då är frågan, när ska jag hinna jobba på ”riktigt” och med vad? Bli volontär är ju frivilligt och därför lär man inte tjäna särskilt mycket, om ens något. En resa till Japan är knappast billig, så det är bara att börja spara. Om man bor i ett buddhistiskt kloster däremot, det kan ju inte bli särskilt dyrt.

Sen är det ju då det här med vad man ska bli. Jag måste erkänna att jobb på dagis eller en förskola faktiskt lockar. När jag nu tittar ut genom fönstret på barnen som leker utanför, kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt sommarjobb och inse att jag faktiskt hade otroligt kul samtidigt som jag trivdes väldigt bra. Men som sagt, jag vill inte sitta fast på ett dagis resten av mitt liv.

Så för tillfället ångrar jag mig lite att jag inte valde omvårdnad istället för samhäll, eftersom jag vet att jag verkligen vill jobba med människor. Men samtidigt var det nog ändå bra att ta samhäll, eftersom det är så utsträckt och brett. Så efter studenten har jag ju faktiskt chansen att utbilda mig till i princip vad som helst, även yrken som har med människor att göra. Sen har jag ju faktiskt tre år på mig att fundera vad jag verkligen vill bli när jag ”blir stor”.
Så det kanske är säkrast att bara lägga det här med jobbfunderingar på is ett tag, och istället ta ett steg i taget och försöka testa på olika jobb under somrarna. Jo, så ska jag nog göra till en början.