Nu sitter jag här igen. Känner att jag har haft mycket på hjärtat de senaste dagarna och behöver få ur mig lite frustration och känslor.
Idag är det dock den ångest jag känner inför skolan och allt som kretsar runt omkring den. Eller ja, nu är egentligen inte skolan i sig, utan själva pluggandet. Skoltrött har jag varit sedan vårterminen i åttan, vilket säger en hel del, men nu är det nära bristningsgränsen. Det är antagligen något som saknas hos mig, som gör att jag helt enkelt inte är gjord för skolan. Jag vill helt enkelt inte plugga. Jag känner mig varken motiverad eller intresserad av att läsa om de saker lärarna tycker jag ska läsa om. Varför ska jag göra det?
Om skolan endast hade krävt saker av mig under tiden jag faktiskt befinner mig i skolan, hade jag antagligen inte klagat. Men nu är skolan som ett heltidsjobb, som du inte ens slipper undan när du kommer hem. Vad är det om?
I varje kurs får man ett betyg på i stort sett allt man gör. Har man gjort bra ifrån sig, får man ett bra betyg, har man gjort mindre bra ifrån sig, får man ett sämre betyg. Logiskt, eller hur?
Nej, faktiskt inte det minsta logiskt. Så som jag ser på saken, får jag ett högt betyg om jag orkat, velat plugga eller helt enkelt varit intresserad av ämnet. Om jag däremot inte känner för att sitta med näsan begravd i en skolbok på fritiden eller lägga ner tid på att läsa inför ett prov hemma, får jag automatiskt ett sämre betyg. Genomtänkt? Inte direkt...
Jag vill inte plugga, därför pluggar jag inte. Det, om något, är logiskt.
Jag pluggar inte, vilket leder till att jag får ett dåligt betyg, vilket i sin tur leder till att jag blir arg på mig själv. Självdestruktivitet eller en ond cirkel, välj själva.
Nej, jag är verkligen inte gjord för skolan. När jag tänker på att jag har 1.5 år kvar, får jag genast ångest och funderar på om jag verkligen kommer klara det. En fånig tanke egentligen, då jag redan slösat bort 10.5 år i skolan och överlevt, vad är då 1.5 år... Men trots det känns det riktigt tungt. Det enda som driver mig till att ens gå till skolan, är tanken på att inte ha någon framtid om jag skulle stanna hemma. Ja, vännerna är väl en anledningen det med, men om man nu håller sig till själva pluggandet.
När folk pratar om alla utbildningar de ska gå efter gymnasiet, eller vilka universitet de kan tänka sig att gå på, blir jag nästan deprimerad. Själv skulle jag inte klara av det, det är jag helt säker på. Det bästa vore kanske att läsa vidare så fort som möjligt, för att inte riskera att det aldrig blir av, men bara tanken ger mig inget annat än ångest. Tolv år i en skolbänk borde vara mer än tillräckligt för att en person ska klara av att leva resten av sitt liv.
Nu har jag egentligen nått den punkten där jag borde lova mig själv att ta mig i kragen och satsa på plugget, men nej, jag fungerar inte så. Jag pluggar inte ens när jag vet att jag måste. Det har jag inte gjort på flera år. Ändå fortsätter jag ställa oerhört höga krav på mig själv och blir sedan besviken och arg för att jag inte klarar dem. Är det någon mer än jag som er den felande länken här? Jag kan avlägga hur många löften som helst, men jag vet att jag aldrig kommer hålla dem. Plugga är helt enkelt inte min grej, så är det bara. Varför plugga när jag kan göra annat?
Nej, om man ändå vore ett musikalisk geni eller hade en skådespelartalang som platsade i Hollywood, då hade jag hoppat av skolan för längesen. Men som det är nu, får jag väl helt enkelt bita ihop och se till att överleva mina 1.5 år så att jag därefter kan ta igen alla missade år med ett rent samvete. Leva livet och förhoppningsvis ha nytta av de saker jag fått lära mig i skolan, trots att jag idag anser att många av dem är totalt meningslösa. Tills dess får jag väl se till att leva livet på loven och försöka komma fram till vad det är jag egentligen är gjord för. Det är ju en typ av kompromiss...
Nej, nu ska jag trots allt tvinga mig att plugga, något jag inte lyckats med alls den senaste veckan, men vem vet, mirakel har skett förr...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar